Att vara närvarande med ett litet barn är ganska lätt, de fångar vår uppmärksamhet, de är liksom gjorda för det. Vi kan inte motstå att gulla med de för de är så goa, och när de skriker så bara måste vi ta upp de för det gör så ont i hjärtat. När de är i rummet med oss småpratar vi hela tiden. Konstant! Om vad vi gör, vad bebisen gör och ser och så vidare.
En förälder som är sjuk (till exempel förlossningsdepression, skador efter förlossningen, en nära anhörig som dött eller annat) är fysiskt närvarande för barnet men ofta mentalt frånvarande. För barnet är det obehagligt och det blir ofta klängigt, gnälligt och ett ”krävande” barn. Så blir det för att barnet ska få vara nära föräldern och på så vis försöka ha kontroll på att föräldern inte ”glömmer ta hand om barnet”. Barnet vet att de är beroende av hjälp för att överleva.
Något jag funderat över på senare tid är föräldrar som är frånvarande med mobiltelefoner. Det får ungefär samma effekt. Föräldern är fysiskt där men mentalt närvarande i något annat, inte barnet. Ofta blir man även irriterad när barnet försöker få uppmärksamhet för man blir avbruten i surfandet. Barnet upplever inte förälderns närvaro och blir då mer ”krävande”. Om det är såhär någon gång ibland gör kanske inget, men om det sker varje dag och kanske under längre stunder så är det skadligt för barnets utveckling och anknytning.
Det är ganska lätt avhjälpt genom att bestämma sig, ”nu är jag med barnet” och ”nu surfar jag” (och då är någon annan med barnet).
Har du själv pratat med en annan vuxen förresten som sitter och surfar samtidigt? Hur känns det för dig då?
Jag vill dock tillägga att detta inte är någon moralpredikan. När jag skriver detta är det ju från mina egna erfarenheter och kunskaper. Jag har själv suttit där med mobilen allt för många gånger när mina barn försökt få min uppmärksamhet. Men jag tror det kan vara en tankeställare för några av oss som vill något annat för våra barn.
Jag tror även att detta gäller stora barn, vår partner och alla vi möter, men att det är extra viktigt i relation till de små barnen. Att de har någon som reagerar och hjälper de att tolka världen hela tiden är så viktigt i deras tidiga anknytning och utveckling.
(Jätteny och spännande forskning har precis börjat knyta ihop mindfulness med anknytningsteorin på olika sätt, jag återkommer med det när jag läst mer om det).
Träning i mindfulness kan hjälpa oss att vara närvarande mer och mer. Det hjälper oss även att acceptera livet som det är. Vilket kan vara en befrielse när man lever med småbarn då man ofta önskar att man fick sova mer, vila mer, vara friskare eller äta lite mer vällagad mat. Mindfulness kan även hjälpa oss att ens se våra mönster och upptäcka när vi gör vad och vad vi eventuellt vill ändra på. För många gånger inser vi inte ens vad vi gör och vad det får för konsekvenser.
En fin sak är att träna mindfulness tillsammans med sitt barn. Både stora och små barn. Det finns mindfulnesskivor att köpa för olika åldersgrupper. De finns även på biblioteket att låna. Prova gärna.
Varma hälsningar
Maja
Diplomerad mindfulnessinstruktör som brinner för att hjälpa barn och vuxna till mer balans.