Barndomsminne

Denna novell va en av den första uppgifterna vi fick i kursen. Vi skulle skriva om ett barndomsminne, påhittat eller riktigt, utan adjektiv och adverb. Det va en jättesvår uppgift, vi beskriver ju så mycket med dessa ord. Istället blev det en tydlig framåtrörelse där händelserna fick beskriva omgivning och personer. Här kommer den:

Min farbror har genom åren haft olika segelbåtar och på somrarna följde jag med ut i skärgården nån vecka. Vi hade också båt, men det va olika snipor, ingen segelbåt just, så det va nytt för mig. Just denna sommar va även hans tjej Frida med. Jag hade packat hemma med mamma och pappa och pappa körde ut mig till båten. Vi packade i mat, väskor, kläder och flytvästar. Jollen hjälptes vi åt med att få i så den kunde släpa efter segelbåten. Jag minns knappt att jag vinkade hejdå till pappa utan hade fullt fokus på vattnet och att det va utåt vi skulle. Med hjälp av motorn tar vi oss ut ur viken och sen hissar vi segel. Det är mycket att tänka på när seglen ska upp men jag får ändå hjälpa till. Vi sätter oss till rätta i sittbrunnen, känner solen mot huden och vattnets ljud mot båten. Kalle styr och vi läser sjökort tillsammans. Han visar och hjälper mig ta ut riktning på sjökortet och sen hållpunkter för ögat i miljön omkring oss, nån udde här och en fyr där. När vi kommer till första hållpunkten ber han mig ta ut en ny riktning som vi seglar vidare mot. Denna första dag glömmer jag allt annat, full fokus på nästa steg bara och när vi kommer fram till vår naturhamn kastar vi ankar och badar från båten. Frida packar korv och grillsaker i jollen och så ror vi in till en klippa på ön vi kommit till. Vi sätter ett rep i jollen och knyter upp den mellan båten och ön så kan vi dra oss emellan. Solen har gått ner och trots att det är mitt på sommaren är det svårt att se båten från klippan när det är dags att dra oss tillbaka för att sova.  

Ljudet som vattnet gör mot båten hjälper mig att somna och att vakna. Solen har gått upp och djuren omkring oss är vakna. I kylskåpet står det en fil, mjölk och några korvar, det är allt som ryms. Det är inte som frukosten hemma, men jag får en smörgås med räkost och ett glas fil. Frida tar fram en pärm till mig där hon har gjort flikar med olika teman. Det är min egna seglarpärm. Där står det seglartermer, knopar, vindar och olika segel, blandat med sjökort, plats att fylla på med egna berättelser om upptäckter jag gör på vår seglats. 

Jag känner mig badsugen och hoppar i. Kalle får en idé och han hoppar efter. Sen ber han mig simma med jollen efter mig som han lägger sig i och läser tidningen. Frida tar foton. Sen byter vi, Kalle simmar och jag ligger i jollen och läser. Fridas kamera har många funktioner och låter mycket när hon fotar. Kalle tar fram en flytande blivtvål med hallonlukt och vi passar på att tvätta av oss innan vi går upp från vattnet. 

Dagens segling ska snart påbörjas och jag får gissa vilket segel vi ska använda och vi diskuterar vilken väg som passar bäst med tanke på dagens vindar. Jag sitter längst fram vid relingen och låter benen och fötterna hänga ner när vi vinkar adjö till nattens boplats. Vi seglar och seglar hela dagen, jag hjälper till, gör ingenting, solar, läser och knyter knopar. När vi är längst ute i skärgården stannar vi till vid en ö med branta klippor så vi kommer med båten hela vägen intill. Åt ena hållet ser jag skärgården, åt andra hållet ser jag bara öppet hav. I morgon ska vi segla rakt ut i det öppna havet, så långt att vi inte ser land åt något håll. Frida sätter på musik, jazz kallas det säger Kalle som är musiklärare. Frida tar fram kameran igen och ber mig sätta mig mot solen som precis ligger i höjd med havet. Hon tar några bilder och sen går vi och lägger oss. 

Nyvaken och lite frusen sätter jag mig upp i ruffen. Kalle och Frida håller på och plockar i ordning för avfärd. -Det blåser idag, ropar Kalle till mig, det hade han inte behövt sagt, det känns. En segelbåt kan inte välta har jag fått lära mig och den är gjord för blåst. Att åka ut på öppet hav är planen, så det ska vi göra. Jag äter lite och klär på mig. -Idag får vi hålla ordentligt i rodret, säger Kalle när jag sätter mig bredvid honom. Vi tar motorn ut i rätt läge innan Frida och jag hissar seglet. Vinden tar tag i båten och min balans sätts på prov i början innan jag vant mig. Farten och lutningen håller i sig. Vi lyssnar på väderleksrapporten på radion och är helt ensamma. Ensamma på jorden. Men vi ser fortfarande land bakom oss. Men tillslut syns inte ens en prick, utan det är tomt åt alla håll. Även om vågorna och molnen ger variation för ögat känns det som att vara i en bubbla. Målet uppfyllt och vi kan vända om. Då behöver vi kryssa mot vindarna och jag håller mig undan när det är dags att slå. Då seglen byter plats från babord till styrbord rör sig båten och vi vänder riktning. Jag sätter mig ur vägen och bara tittar när Kalle och Frida jobbar på. När vi kommer in i skärgården igen märker jag att jag slappnar av i kroppen och ett leende letar sig fram i ansiktet. Vi bestämmer oss för att segla in och sova igen vid samma klippa som förra natten, det bör vara ganska lugnt där. 

Vi somnade och sov tills solen stod mitt på himlen, idag passar det bra för bad och att bara ta det lugnt. Vi utforskade öar med jollen, gick på äventyr, lagade mat, målade av fågeläggskal. Dagarna fortsatte på så vis och hur jag kom hem minns jag knappt. 

Skolan började och på helgen hade jag kalas då jag fyllde år. Kalle och Frida kom inte, men några dagar senare kom dom förbi efter jobbet och gav mig en present. Ett häfte med bild på mig på framsidan, där mitt huvud är svart i profil med solnedgången bakom. Häftet är fyllt av akvareller som Frida målat blandat med fotografier från vårt seglaräventyr. 

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.