När jag fick utmattningssyndrom för några år sedan var jag fast bestlutsam att göra vad jag kan för att bli frisk och inte falla tillbaka. Jag trodde att de som faller tillbaka inte har gjort tillräckliga förändringar i sitt liv. Inte insett vad som gör de sjuka. Fördomsfull som jag är.
Det stämmer säkert för vissa men långt ifrån alla.
Själv gjorde jag stora förändringar, böt jobb till något som gav mig mer mening, ändrade mitt sätt att arbeta, la tid på mig själv och återhämtning varje dag, tränar varje vecka, säger nej till mycket och så vidare. Jag är snäll mot mig själv och vet mitt värde. Stora förändringa jämfört med före utmattningen.
Återfallet
Ändå. Hände det jag inte trodde. Jag föll tillbaka in i utmattningen i somras. Såhär i efterhand ser jag att det inte var konstigt, men på vägen dit insåg jag det inte alls. För precis som när man får utmattning första gången så gäller det även vid återfall att man inte inser vart man är påväg. Det är en del av sjukdomsbilden. Man ser inte vart det bär hän…
Intensiv vår
Eller jag insåg att våren var intensiv men inte att det tog så mycket på mig. Det va ju roligt. Det gick bra! Bokreleasen i maj va en av de största saker som hänt mig. Under flera år har jag velat ge ut en bok och nu var det dags. Jag var så glad! Inför releasen va det mycket jobb och en stor anspänning som sen släppte och öppnade upp för ett tomrum. Denna längtan var borta och istället fanns en bok. Vad hände? Inte så stort bekymmer men det gav mig en eftersmak som jag inte var beredd på. Jag jobbade på och samtidigt var det en intensiv försommar som det lätt är när man har barn med presentköp, diverse avslutningar, aktiviteter, födelsedagar mm. På toppen av detta bröt min sambo revbenen. När vi var på semester gick revbenen upp igen och mycket praktiskt hamnade på mig. Något som jag självklart gjorde, men jag kände hur jag gick in i läget att bara göra. En sak i taget. Beta av. Jag tappade bort mina prioriterade må bra-saker utan att jag märkte det.
Huvudet slutade fungera
Väl hemma från semestern tog det stopp för mig efter några dagar. Huvudet slutade fungera. Hjärnan tog in allt och jag kunde inte sortera. Svårt att beskriva men jag blev handlingsförlamad och kunde inte göra mycket. Fick lite akut hjälp av vården men det var vila som gällde. Jag har blivit bra mycket snabbare denna gång. Kanske för att jag insåg allvaret snabbt, bokade av allt, ordnade mycket barnvakt och bara läkte denna trötta hjärna. Jag visste vad jag behövde och ordnade det.
Nya insikter av och om livet
Även om jag inte jobbar heltid än så mår jag ganska bra. På vägen har jag fått nya insikter vilket vi ofta får efter omtumlande händelser. Livet händer oss. Det sker. Ibland sker oförutsedda saker. Efter utmattningen har jag mindre marginaler (ibland obefintliga) och det gör att jag antagligen kommer falla tillbaka fler gånger. Även om jag tar väl hand om mig. Det är okej och jag behöver inte klandra mig själv för det.
Vad gör man i livet? Man tar sig upp igen. Ofta med hjälp av andra. Utan min sambo hade jag inte kommit tillbaka lika fort och lika välbehållen. Det har varit helt ovärderligt med denna varsamma, jordnära, enkla och kloka människa bredvid mig.
Även skogen har hjälpt mig tillbaka, mycket mer denna gång än förra. Underskatta aldrig skogen. Ge den tid. Var i den. Det är fantastiskt.
Inser för övrigt nu när jag skriver att jag i våras kände att det var för mycket. Gick till vårdcentralen för att få hjälp, fick dock ingen. Jag var för frisk. Ingen sjukskrivning, ingen hjälp från stressmottagningen. I det läget tackar man och går hem. Orkar inte annat. Förstår inte bättre.
Jag är långt ifrån ensam
Det var lite tankar om utmattning och återfall som jag tycker är värda att dela. Hoppas du kan ta till dig något. Vi är så många nu. Det är fortfarande lite skamligt för många att prata om. Ju fler vi är som är öppna desto lättare blir det. Och det är skönt att känna att man inte är ensam.
Ha tid och ork med det positiva
Rensa almenackan, prioritera dig själv och dina relationer. Planera in tid för återhämtning. Så ni har lite utrymme om det sker något oväntat. Även positivia oväntade saker vill vi ju ha tid och ork med, eller hur?
Varma hälsningar
Maja Öberg
Diplomerad mindfulnessinstruktör och författare som brinner för att hjälpa barn och vuxna att få balans livet.