Vi fick en uppgift att skriva en novell som handlar om gränslandet mellan barn/tonåring och vuxen. Det va en responsuppgift och jag fick så otroligt fin respons från mina kurskollegor att jag nu vågar mig på att lägga ut den här. Ni som känner mig kan se att jag tagit en del från min egna familj, men riktigt såhär deppigt har vi det inte ; )
Trevlig läsning : )
Solen ger smulorna skuggor och lyser igenom oboy-burken. Melliset är uppätet sedan länge, men jag är fast i tankarna. Det är en sån dag, då tankarna bara löser av varandra, och jag fastnar. Hur ska jag någonsin kunna veta hur man har en egen bostad, räkningar, lön, försäkringar, bil. Det känns helt omöjligt, för mycket stora saker att ha koll på. Måste man klara sig själv när man är vuxen? Måste man?
En nyckel i låset avbryter min tanke, mamma rusar in, brer en macka framför mig och rusar tillbaka till hallen.
-Jag ska bara hämta Hampus. Du kan väl börja med middagen?
Innan jag hinner svara är dörren stängd. Mamma jobbar ofta sent och klagar på jobbet. Måste jobbet vara så jobbigt? Måste man jobba så mycket, så man knappt hinner andas? Andas med magen alltså. Måste man?
“Fina lilla krumelur, jag vill inte bliva stur.” Tänker jag.
En nyckel i låset igen. Pappa säger hej till mig medans han pratar i telefon och börjar steka pyttipanna. Det verkar i alla fall va lätt att laga mat när man är vuxen, det kommer jag klara av. Jag vill laga egen pizza, ramensoppa med mustig buljong, grillade hamburgare. Med kompisar. Det kommer bli så kul att själv få bestämma mat och vilka man äter med. Pyttipannan osar. Jag ska aldrig laga pyttipanna.
Dörren öppnas igen, träningsväskan dimper ner i golvet. Hårt. Det verkar sjukt jobbigt med barn. Jag kanske inte vill ha barn. Måste man skaffa barn? Byta blöjor och skjutsa till träning. Måste man?
Kanske inte en man heller. Se på dom, mamma och pappa, dom ser inte ens på varandra. Mamma börjar duka och pappa tappar potatistärningar på golvet. Dom är så sammanbitna. Det är roligare med kompisar. Vi tittar på varandra, i ögonen. Skrattar, busar och bakar. Måste man ha en partner? Att inte vara nära. Måste man?
Fyra personer skramlar med bestick vid bordet. Äter pyttipanna, rödbetor, knäckebröd och smör. Ibland blir det stekt ägg till, men inte idag. Måste man sluta skratta? I köket, när maten äts. Måste man?
-Säg något kul ni sett idag. Säger jag.
Familjen skruvar på sig.
-Jag fick in ett snyggt mål på träningen, säger Hampus.
-Kul! Säger mamma.
Mamma och pappa kommer inte på något. Men något måste det väl finnas försöker jag. Istället reser sig mamma och börjar duka av, städa köket. Måste det va såhär? Va?
Nej, jag ska testa en grej.
-Om alla letar upp varsitt klipp som ni tycker är roligt, så visar vi varandra nu efter maten? Prövar jag.
-Okej, vi samlas om en kvart i vardagsrummet, säger pappa.
Mamma börjar visa ett klipp från Mia Skäringers show när hon ritar på magen och står och dallrar med magen och kroppen. Det tyckte tydligen mamma va kul. Hm, inte så fräscht. Inga större skratt från soffan, mamma försöker förklara igenkänningen.
Sen är det pappas tur, han tar fram en Monte Pyton sketch, den skrattar i alla fall jag och Hampus lite åt, den va ändå rätt sjuk. Men det känns som stenåldern.
Hampus visar ett snyggt fotbollsklipp där en spelar gör en knäpp vurpa, det är ju alltid kul att se folk ramla, nu ler eller skrattar faktiskt vi alla.
Jag är så laddad för att visa mitt klipp. Det är sjukt roligt och jag skrattar så jag dör, varenda gång jag ser det. Det är svårt att casta klippet för jag skrattar redan av själva tanken på det klippet. Nu kommer det! En hamster som ramlar. Som ramlar! Alltså, så sjukt roligt! Jag ligger på golvet och skrattar. Mamma ber mig visa klippet igen, det gick så fort. Dom tittar frågande på klippet och sen på mig. Mamma börjar skratta, av synen på mig, sen börjar Hampus och pappa också skratta.
-Vad skrattar vi åt? Frågar Hampus mellan skratten.
Jag får inte fram något svar. Såg dom inte själva? Han ramlade!!! Efter en stund är det som att vi alla pustar ut av att ha fått skratta lite. Måste man sluta skratta och leka när man blir vuxen? Måste man? I så fall vill jag inte. I så fall. Då stannar jag här. Precis här, där jag är, just nu.