Det är här plutten. Hon är i skogen. Hamnade i blåbärsriset. Smakar blåbär. Smaken sprider sig i munnen. Får in ett litet skräp, måste plockas bort, blir blåbär överallt. Härlig färg!
Stickigt barr i rumpan. Mossan mjuk att sitta på. Sitter mitt i livet. Surret, flyget, spinnet av en spindel. En fluga sitter fast. Plutten tittar på.
I bakgrunden hörs fåglar. Kvittrar, flyger fram och leker.
Längre bort finns mamma, men plutten vet inte vart. Litar blint på mamma. Men om hon blir osäker, ropar hon till. Får ett svar. Forskar vidare, hittar liten kotte. Vem har ätit på den här? Plutten smakar, måste spotta. Blä! Vill inte vara ekorre.
Mera blåbär till pluttens mun. Hittar även lingon. Smakar väldigt surt. Plutten vill ha mer.
Hamnar sen i dvala. Bara sitter där och stirrar. Tar in allting och njuter.
Illustratör och copywrite Anna Klingbjer.
I denna korta lilla berättelse får plutten vara ifred. Barn kan utforska på detta sätt hur länge som helst i skogen. De behöver det. Hjärnan vilar, fast den tar in så mycket. Det är vilsamt och lärorikt. Hon lär för livet. Av sig själv. Upptäckarlusten finns där. Alla möjligheter lika så. Vilan, möjligheten för hjärnan att sortera, ta in och lagra är lika viktig som upptäckandet.
Hur ofta får barnen denna tid. Vi ska vidare till nästa plats, vi ska hitta picknickstenen, åka och handla, ta på en kofta, fråga än det ena och än det andra.
När ges barnen detta utrymme? Utan uppgifter, krav eller förväntningar?
Och när ger du det till dig själv?
Varma hälsningar Maja Öberg
Diplomerad mindfulnessinstruktör och författare som brinner för att hjälpa barn och vuxna att få balans livet.