I denna skrivuppgift skulle vi skriva en novell enligt karnevalteorin. Alltså omvänt maktförhållande mellan barn och vuxna. Jag hade svårt att komma igång och denna novell blev inte klockren enligt teorin, men den fick ändå godkänt och berättelsen hade många andra styrkor enligt läraren. Det jag fastnade för är att jag hört många vuxna här i Sverige som kommit hit som barn som fick vara ”tolkar” till deras föräldrar i kontakt med skola, myndigheter, grannar osv i början när de kommit till Sverige som flyktingar. För att kunna gå in i det vände jag på det, en svensk liten familj som flyr. Det är en framtidsskildring, det är första gången jag provade på det. Kul att skriva! Hoppas du ska tycka det är kul att läsa den : )
“Älskling, jag har funderat på det där med Korea. Jag tycker vi provar. Vi har ju vant oss vid att vara hungriga, men nu när det till och med är svårt att få tillräckligt med vatten. Bombningarna kommer närmare. Vi kan inte stanna här.”
Mammas ögon är fyllda med tårar men jag ser att hon bestämt sig. Och jag håller med. Vi kan inte stanna här. Osäkerheten i Sverige har bara blivit värre i två års tid nu. Flera av våra vänner har redan flytt. Det finns ingen ljusning i sikte. Sista tiden har vi varit mer i skyddsrum än utomhus. Hela Europa är osäkert. Korea istället är ett av världens mest moderna och säkra länder. Dom har en väl utvecklat militärt och civilt försvar. Jag har alltid älskat Korea, kulturen, musiken, maten, disciplinen kring studier och jobb. Det passar mig. Så, nu händer det alltså. Vi flyttar till Korea. Det kan ju inte bli sämre direkt.
Ett år senare.
Jag sitter vid Han-floden som delar Seoul i två delar och väntar på mina vänner. Det är lördagskväll, ljud av kaos, folk och neonskyltar överallt. Vi ska ta en sväng på stan och jag älskar detta myller. Jag fastnar i tanken på hur mycket som hänt senaste året.
När vi kom hit va vi förstås omskakade, men vi fokuserade mycket på det praktiska. Jag kunde redan lite av deras alfabet, Hangul. Varje ljud som vi har som en bokstav har i Hangul ett tecken och sen sätter man ihop två tecken till en helhet så blir det ett ljud. Som till exempel tecknet för b och i sätts ihop och blir då bi 비 vilket betyder regn. Varje sånt ihopsatt tecken är som en stavelse. Sen sätts flera sådana tecken/stavelser ihop till ett helt ord. Det sägs att det är världens enklaste alfabet och skriftspråk att lära sig. Det är väldigt logiskt uppbyggt och skapades så sent som på 1400-talet med tanken just att det skulle vara logiskt och enkelt. Innan dess skrev koreanerna med kinesiska tecken. Det är väldigt lite grammatik i koreanska men det spelar roll om du pratar med någon högre eller lägre i hierarkin. Typ en äldre, en lärare och liknande.
Nu va det ju inte meningen att jag skulle ge dig en språklektion, men det är så spännande, och det spelar ändå roll. Min mamma har svårt för nya språk, hon är inte ens särskilt bra på engelska. Jag får ofta vara hennes tolk, precis som många flyktingbarn tidigare var i Sverige när deras föräldrar hade svårt att lära sig svenska. Eftersom bokstäverna dessutom är annorlunda har hon haft extra svårt att minnas det jag försöker lära henne. I Korea är det väldigt få som talar engelska. Det finns ett särskilt klistermärke på de taxibilar där det finns en engelsktalande chaufför, men i ärlighetens namn är dom inte särskilt bra heller, och min mamma åker ändå inte taxi.
Första veckorna i Korea va förstås omtumlande av flera skäl och allt nytt för oss. Vi hade fullt upp med att fixa boende och skola till mig. När jag väl va i skolan lärde jag mig koreanska fort och nu kan jag det flytande. Efter några ett par månader lyckades jag hjälpa mamma att skaffa ett jobb. Hon packar mobiltelefoner på ett lager i utkanten av stan. Tunnelbanan går från vårt kvarter till hennes jobb, så det funkar ändå bra. Hon lyssnar på ljudböcker när hon jobbar och det verkar inte vara så sociala på hennes jobb.
Det visade sig att omställningen från svensk högstadieskola (dessutom väldigt lite skola sista året på grund av kriget) till den koreanska skolan var stor. Det är som sagt stor disciplin här och vi har väldigt långa skoldagar. Däremot är själva känslan i skolan mer avslappnad. Man kan sitta med en ansiktsmask på lektionen om man vill och vi hjälper varandra mycket. Men det är liksom inget stök och stoj utan alla koncentrerar sig på uppgiften och studerar hårt. Efter skolan är det inte mycket tid till annat är läxor och vara med familjen. I början hade jag svårt att hänga med och skolan skrev flera brev till min mamma om att jag behöver bli mer disciplinerad. Dom såg inte så stor skillnad så tillslut kallade dom till ett möte och jag behövde ta med mamma till skolan. Dom förklarade väldigt tydligt att om jag inte börjar prestera bättre kommer jag hamna i en annan klass, det är viktigt för övriga elever att alla hänger med. Dom berättade att det finns privat studiestöd som dom rekommenderade till mig, jag översatte inte det till mamma, vi har knappt råd med hyran och maten. Jag sa till rektorn att mamma tackade för informationen och att vi givetvis skulle ta den hjälpen. På vägen hem frågade mamma om det inte vore bättre att byta till den lättare klassen i alla fall?
Nu hade jag problem, hur ska jag ha råd med studiestöd? Jag har inte tid med ett jobb och mamma jobbar redan allt hon kan. Att hamna i den lägre klassen skulle inte kännas bra, då blir det svårt att studera vidare. Jag vill verkligen jobba med något spännande. Egentligen har jag inte svårt för mig men den stora skillnaden mot hur jag är van att studera ställde till det. Antagligen skulle jag vänja mig bara jag fick lite stöd ett tag.
I klassen hade jag börjat lära känna Eun-Ji (은지), en tjej som såg ut att vara lite yngre än jag och också hade lite svårt att hänga med. Jag samlade mod och berättade för henne om mitt problem. Att ha svårt för sig är inget man talar högt om så hon såg nästan förskräckt ut och viskade till mig “방과 후 고양이 카페에서 만나요”. (Möt mig på kattkaféet efter skolan).
Väl där klappade vi katter, gosade och beställde varsin boba-tee. Sen berättade jag om min hemsituation, det va första gången jag pratade med någon om hur jag hade det hemma och varifrån jag kommit. 은지 brukar få hjälp varje kväll av sin äldre syster och erbjöd mig att vara med. För att skolan skulle förstå att jag tagit hjälp skrev vi ihop ett brev som jag fick mamma att skriva under och sen ge till rektorn. Situationen blev bättre och jag lärde mig hänga med i skolan.
Sådana situationer då mamma inte förstod språket har det varit många av. I mataffärerna får jag läsa på paketen åt henne och i kontakt med myndigheterna behöver jag tolka och förklara. Jobbigast va hos läkaren. Mamma hade fått urinvägsinfektion och behövde penicillin. Här i Korea är vården gratis och folk har god hälsa och lever långa liv. Så det va inga problem så, men att förklara mammas besvär på telefon för att boka tid va jobbigt, många nya ord jag inte använt innan. Sen väl hos läkaren hade jag skrivit ett papper åt henne som förklarade besvären. Jag va tvungen att följa med ändå, men väntade utanför i väntrummet. Ändå ropade dom in mig också efter en stund eftersom dom ville beskriva hur hon skulle ta medicinen och att hon skulle ringa tillbaka om det inte blev bättre om några dagar. Så pinsamt alltså!
“Nu måste du boka in dig på en språkkurs, mamma, jag har inte tid med det här”, sa jag och såg hennes ledsna ögon.
Fick dåligt samvete direkt, det är klart jag har tid med min egna mamma. Men ändå, såhär kan vi ju inte ha det. Jag kramade om henne och vi tog tunnelbanan hem. Hon bad mig leta efter en språkkurs och jag hittade en i närheten. Men sa till henne att det inte fanns några. Vet inte varför. Fan vad jobbigt det blev, jag är så tacksam att vi är här och att hon gör allt detta för mig. Men jag känner mig kvävd av att hon bara har mig här i Seoul. När jag pratade med 은지 om det föreslog hon att vi skulle komma på middag hemma hos dom, både mamma och jag. Hennes föräldrar va intresserade och nyfikna människor och det skulle nog kunna va trevligt. Jag tog upp det med mamma som ryckte på axlarna.
“Visst, varför inte, jag måste ju lära känna lite folk här snart, annars lär jag mig aldrig språket, din vän 은지 verkar vänlig.”
När vi kom dit hade 은지 föräldrar lagat mat hela eftermiddagen. Det doftade härligt av en kimchgryta och många olika inlagda grönsaker. Maten har jag inte ens berättat om, men den är gudomlig. För övrigt också ett av skälen till att koreaner lever länge. Mycket ris, grönsaker och kött, och massa fermenterade grönsaker också. Så mustigt, starkt, väl balanserat och härligt. Mycket långkokta grytor och nudlar, mycket comfort food. Att få hemlagad kimchigryta som stått riktigt länge, detta är livet. Jag såg hur mamma drog in doften och log. 은지 mamma läste från en lapp och frågade på svenska om det gick bra att ta sig hit.
“Åh, ja, det gick jättebra, tack för inbjudan”, sa mamma och jag översatte.
Det blev lite trevande, stelt men mycket vänligt och nyfiket. Vi fick skratta åt missförstånd, häpna över olikheter med våra olika länder och beröras av det osäkra läget i Europa. Koreaner har lätt att förstå det med tanke på att de länge levt med hotet från Nordkorea. Men sedan Kim Jong-un dog för fem år sen och hans syster Kim Yo-Jong tog över har nedrustningen långsamt pågått och relationerna mellan länderna börjat återhämta sig. Varsamt men stadigt.
När vi går hem visar mamma en lapp hon fick av 은지 pappa. Han hade skrivit ut ett infoblad om en nybörjarkurs i koreanska och översatt texten till svenska. Mamma blinkade bort tårarna som kom av hans av omtanke och bestämde sig för att gå kursen. För att hon ville skaffa vänner. Åh, det va så skönt, hon ville lära sig för sin skull, inte för att underlätta för mig eller för att jag tvingar henne. Med lätta steg gick vi hemåt den kvällen, mamma och jag.
Minnena väcker både sorg och glädje och nu ser jag att 은지 kommer mot mig, hon som snabbt blev min bästa vän. Nu hjälper jag henne med skolarbetet och det är bara ibland hennes storasyster behöver hjälpa oss. Och mamma, hon har lärt sig lite koreanska och träffat några nya vänner. En av dom är korean och kan engelska, så jag behöver inte tolka så ofta längre. Minnena bleknar bort och våra andra vänner kommer, nu går vi in i myllret och tar för oss av staden och natten.