Jag har börjat skriva mer igen, och jag vill börja lägga ut mer texter igen. Ibland en novell, ibland en dikt, ibland ett manus inget förlag velat ge ut. Ibland är det påhittat, ibland från mig själv, ofta ändå tillskruvat. Ofta är det långt tillbaka i tiden, så plockar jag upp något när jag fått distans. När jag skriver tycker jag ändå om att någon kanske läser det jag skrivit. Och denna blogg är min kanal.
Detta skrev jag för länge sen. Det känns skönt idag att läsa att jag hittat stigen och vandrar på den. Men jag vet också att jag kommer hamna där, vilsen igen. Så är liksom livet. Hur ska man annars hitta nya vägar?
Som jag längtat efter denna stund. I köket lagandes middag med barnen bråkandes om benen, klurig läxhjälp samtidigt som den andra nattas, i hallen när alla ska iväg och barnen stretar emot, när jag och sambon tjafsar om något men allt ska bara köras på med handling, middag, läxor, aktiviteter, tvätten osv. Hur många gånger har jag inte känt ”jag vill va själv”?
Nu är jag alltså det, och ändå strömmar tårarna när jag kör bilen själv hem efter att lämnat barnen och deras farmor på flygplatsen. Det är inte meningen att en mamma ska lämna sina barn till ett flygplan som ska flyga långt bort. Det känns tomt. Och sorgligt. Den tomma bilstolen är sorglig, den urätna klämmisen också. Det är lätt att tänka på tsunamis, borttappade barn, drunkning, sätta i halsen osv när barnen är på ett plan bort.
Väl hemma går jag och lägger mig igen, kramar lillens kanin som fortfarande är varm från hennes kropp. Somnar inte. Ser i telefonen med jämna mellanrum. Ja, planet har lyft. Ja, det är beräknat att landa 06:25. Jag funderar på vad statusen blir om det kraschar eller nödlandar. Slumrar till en stund.
Vaknar, går upp. Det är tomt och stilla. Skönt! Vad vill jag göra? Hm, frukost? Morgonyoga? Meditera lite? Allt detta har jag prioriterat bort allt för mycket. Nu när jag kan välja vet jag inte vad jag vill. Sätter mig i soffan. Ser att barnen landat, uppdaterat tio minuter för sent. Yogar några minuter och äter sedan frukost i vardagsrummet. Två torkställningar med tvätt och ett stökigt bord. Det är fult och trist trots att jag brukar trivas här. Jag konstaterar att jag känner mig vilsen. I livet. Jag har varit väldigt vilsen förut, särskilt under utmattningen. Då va jag vilsen på ett djupt plan. Ifrågasatte vem jag är när jag inte klarar allt jag förut klarat. Vem är jag. Sen gällde det att hantera ångest, oro, stressymtom, vardag och barn. Men nu när jag faktiskt mår bättre kommer en annan vilsenhet. Mina vänner är borta, de försvann under utmattningen. Sambon och jag har tagit stryk, han har liksom bara funnits där. Som en klippa och trygghet. Främst i det praktiska men även annat. Men vår relation har tagit stryk, det börjar bli lite irriterat och gnälligt, jag stör mig på saker om honom jag tidigare inte orkat bry mig om. Och jobb. Från att inte kunnat jobba på flera månader till att långsamt börja jobba mer och mer kan jag nu jobba heltid. Men vill jag det? Nej, då hinner jag inte med mig och barnen. Men vad vill jag göra då? Nu är jag vaktmästare, trivs inte alls, är väldigt ensam och jag vill göra något meningsfullt. Men vad? Ingen aning. Så det gungar lite, jobb, partner, kompisar. Ja, det är väl de stora huvudbitarna. Och så barnen.
Förutom byta lakan, vika tvätt, lämna biblioteketsböcker, hämta paket, vattna, städa, yoga, meditera, träna så ska jag alltså hitta någon stig i allt det vilsna. Det kanske inte är så dumt att vara själv en stund trots allt.
Så fint skrivet. Känner igen mig på många många sätt och får flera olika flashbacks.
Livstrådarna i livet är under ständig förändring, nya beslut om nya vägval skall göras. Men som det står, detta är livet. Det gäller ”bara” att hitta sitt eget förhållningssätt.
Så glad att du skriver Maja. 🥰❤️
Tack för din kommentar, vad glad jag blir <3 Ja, visst är livet fullt av förändring och vägskäl. Skönt att man inte är ensam i dom! Kram kram <3