2014 drabbades jag av utmattningssyndrom. Här i bloggen har jag skrivit om det ibland, något jag själv tyckte kändes kul va mina årsavstämningar eftersom det över tid blev tydligt för mig att jag blev bättre och bättre. Jag tyckte också att jag lärde mig så mycket bra som jag ville dela med er andra. Och det är dagligen folk som kommer till dom inläggen fortfarande här på bloggen trots att det va länge sedan jag skrev regelbundet.
Hur som helst. 2020 på våren drabbades jag igen av utmattning. Jag är fortfarande sjukskriven 50% och har varit sjukskriven mer eller mindre i snart tre år. På senare tid har jag börjat inse att det allra troligast handlar om långtidscovid. Jag fick covid tidigt, innan tester fanns och ingen större kunskap. Jag va ordentligt sjuk (men inte allvarligt) i en månad och jobbade hela tiden hemifrån eftersom vi redan gjorde det. Sen när jag blev friskare från ”förkylningssymtomen” hade jag kvar värk, extrem trötthet, både fysiskt och psykiskt, hög puls, påslag på hjärtat för minsta lilla osv. Då tolkade läkarna det som utmattning och den hypotesen har jag kört på. Men både på stressmottagningen, företagshälsovården och vårdcentralen har ändå haft långtidscovid i bakhuvudet. Jag är bättre på flera sätt men orken, både fysiskt och hjärnan är inte så bra. Jag har ingen lust att grotta ner mig här i symtom, men det hindrar mig i vardagen både gällande jobb, familj, vänner, resor, motion osv. När jag var utmattad första gången blev jag ju ändå bättre när jag va sjukskriven, vilade, ändrade om i livet osv. Jag gör liksom många rätt i det där med återhämtning. Ändå blir jag inte så mycket bättre. Därför tänker jag mer och mer på långtidscovid än utmattning. Det kan säkert vara en kombination eller att det ena utlöst det andra i nån ordning…
I alla fall, jag har gjort mycket för att bli frisk, både från vårdens sida och från alternativmedicinens håll. Hittills har jag blivit lite bättre här och där med vissa saker, men över lång tid har min arbetsförmåga inte ökat så jättemycket. Jag pluggar 50% just nu och det är fantastiskt. Men sanningen är att jag lägger inte fyra timmar om dagen och jag kan anpassa det efter mitt mående eftersom det är helt på distans och långa deadlines.
Jag har inte orkat eller velat skriva om detta här i bloggen, eller alls. Jag känner bara att jag gnäller och är trött på mitt dåliga mående. Men nu har jag ju blivit lite mer aktiv här och jag känner mig förväntansfull eftersom jag nu ska prova ett nytt sätt att må bättre. DNRS. Det är något jag blivit tipsad om i ett par år men inte provat än. Förrän nu. Det är ett neuroplasticitetsprogram där man tränar om hjärnan. När man haft infektion, utmattning eller andra hälsoproblem kan nervsystemet bli överbelastat och börja fungera fel. Det är detta som tränas om i hjärnan. Jag vet flera som blivit bättre och även om det låter som hokuspokus på vissa så känns det i grunden sunt, utan biverkningar och helt klart värt att prova. Och då blir jag sugen att skriva : ) Har du eller någon du känner provat? Skriv gärna en kommentar i så fall. Jag tänkte uppdatera här i bloggen eller på instagram hur det går med träningen och eventuella effekter.
Så, där vet ni, det är läget med mig och anledningen till den långa tystnaden här på bloggen : )
Kramar
Maja