Jag har klurat mycket på hur man i tid kan upptäcka utmattningssyndrom för att därför kunna förbygga det. Det skulle spara mycket lidande.
Men på senare tid har jag funderat över det. Är det egentligen så bra? Drar vi då bara ut på en icke hållbar situation? Lite som konstgjord andning? Om vi tvingar in återhämtning i vårt redan pressade schema kan det förstås leda till att vi inser att vi behöver ett lugnare liv och gör en del förändringar.
Men många gånger tror jag vi behöver en ordentlig väckarklocka för att på djupet inse. I återhämtningen efter utmattningssyndrom går man in i något som är en livskris. Allt ställs på sin spets. När det tar sådan energi att göra det allra enklaste så överväger man allt i livet. Man värderar om sig själv, sin syn på tid och livet, sin familj, syn på arbetet och så vidare. Det leder (i alla fall som jag har sett) till stora förändringar i livet. Man prioriterar om och inser vad som är viktigt i livet. Man lär sig om sitt eget värde och börjar ta hand om sig själv.
Kanske till och med vårt uppstressade land med alla konstiga normer och värderingar behöver detta. Att många drabbas av utmattning för att många av oss ska tänka om och vända på denna utveckling.
Kanske till och med världen behöver det?
Låter hårt, jag vet, och visst ska vi förebygga utmattning på det vis vi kan, bara vi vågar se behovet och vågar och orkar förändra innan vi mår för dåligt. För det är stora förändringar som krävs. För att vi ska leva hållbart både för oss individer och för världen i stort.
Varma hälsningar
Maja
Diplomerad mindfulnessinstruktör som brinner för att hjälpa dig till mer balans.